Tears stream

Det är en av de dagarna, när det känns som jag kvävs av alla tankar, när känslorna exploderar som ett krigsfält och tårarna bara börjar rinna från ingenstans...Jag har alltid pratat om mina inre kamper med min familj, ni vet den där tryggheten att kunna ventilera alla innersta tankar och känslor, vara sitt sårbaraste jag och veta att vad det än är kommer de aldrig vända en ryggen - den ovillkorliga kärleken.

Jag inser att jag alltid flytt ifrån att ha de relationerna utanför familjen. Har alltid varit rädd för att blotta mitt inre kaos, speciellt den ständiga kampen mot min ätstörning Ortorexi. Ångestfyllda tankar jag brottas med från morgon till kväll. Som en ängel och djävul på varsin axel i en fight som aldrig tystnar. Det är en känsla av skam som gör det väldigt obehagligt för mig att prata om, i rädlsa att bli dömd, att den ska vändas emot mig vilket också fått mig att känna mig väldigt ensam.

Det finns en person som för första gången i mitt liv visade mig motsatsen. Ett förhållande som nyligen tog slut som också gjorde att jag förlorade en vänskap som varit en av mina mest betydelsefulla. Jag minns hur ångestladdat det var att öppna mig, sen vi träffades hade jag aldrig gett sken av mitt problemtyngda inre. Men jag fick ett stöd, omtanke, tålamod och kärlek tillbaka jag aldrig upplevt i en relation utanför familjen.